ACM1

Av Nicklas Lundblad
nicklas@acm.org

Framtidsprognoser blir mest kända när de är fel. Tänk på Bill Gates berömda gissning att ingen någonsin skulle behöva mer minne än 640k. Eller chefen för det amerikanska patentverket som faktiskt anmodade presidenten att lägga ned patentverket, för att allt som kunde bli uppfunnet redan blivit det. I slutet av 1800-talet. Samtidigt finns det inget som fascinerar oss så mycket som just förutsägelser om framtiden. Från oraklet i Delphi till datormodeller som simulerar metrologiska system letar vi ständigt efter framtiden i prognoser, profetior och gissningar.

ACM – Association for Computing Machinery – har redan tidigare insett detta och i samband med sitt 50 års jubileum anordnade organisationen en konferens om framtiden, om nästa 50 års utveckling: ACM 97. Varefter tiden gick blev behovet av en uppföljning starkare och till sist bestämde Bob Metcalfe och ett antal andra framträdande personer inom organisationen att upprepa 1997-års övningar, men med nya talare, och förhoppningsvis nya prognoser.

Konferensen är bara en av fyra komponenter i detta projekt. Förutom konferensen arrangerar ACM en stor utställning i San Jose, med många spännande exempel på var vi är på väg. Ett särskilt nummer av Communications of the ACM som siar om nästa 1000 år har också getts ut. Till detta kommer en bok.

Tidpunkten för konferensen är intressant. Dot.com döden har skördat enorma offer i Silicon Valley, och precis på fredagen före det att konferensen började utannonserade Cisco att man måste friställa 8000 personer. Ett chockbesked som punkterade Nasdaq påföljande måndag. För första gången på länge sjönk Nasdaq under 2000. Kan man ha en framtidskonferens i detta klimat? Svaret är nog att det knappast finns något bättre klimat att ha konferensen i; det är nu den Gemeinschaft som Silicon Valley utgör behöver visioner, drömmar och framtidstro.

Temat för konferensen denna gång sammanfattas i konferensens underrubrik: ”Beyond cyberspace”. Flertalet av de inbjudna talarna har också påfallande biologiska vinklar på sina tal, som vi skall se.

Något om denna rapport

Rapporten sammanfattar de olika talarnas presentationer, och efter varje presentation kommer en kort analys som jag själv skrivit ned under presentationerna för att försöka placera in de olika talarna i ett mönster av trender och tendenser. Denna analys kan med fördel förbigås av dem som vill dra sina egna slutsatser. Jag inkluderar den dock för det fall att den kanske kan vara intressant för någon. Ofta är analyserna ganska korta, och jag hoppas att de inte stör i texten.

I det sista avsnittet – trendbilder – utvecklar jag min egen diagnos av konferensen. Vad den betyder, vilka trender som vi kan identifiera i den närmaste framtiden utifrån vad talarna sagt och vad de inte sagt.

I hela rapporten återfinns särskilda röstningsresultat. Dessa har en egen intressant tillkomsthistoria. Under både ACM 97 och ACM 1 utnyttjade konferensarrangören en teknik som består i att deltagarna får varsin liten spade med en grön och röd sida. När spaden hålls upp avläser ett kamerasystem vilken sida som hålls upp och på detta sätt kan deltagarna rösta och delta i diskussionen. Inte bara ja och nej frågor kan ställas på detta sätt, utan även frågor om årtal och andra mer komplexa frågor, genom att deltagarna manipulerar variabler genom att använda grönt för mer och rött för mindre. Ett jämviktsläge – det kollektiva svaret – uppkommer därmed. Dessa röstningsresultat är intressanta som belysning av både utvecklingen sedan ACM 97 (där jämförande siffror finns) och för att förstå publikens reaktioner på olika frågor. Jag har valt att inkludera röstningsresultaten i rapporten för fullständighets skull.

Dag 1

Konferensen inleddes med ett videobildspel och ett antal tillbakablickar på ACM 97. Bob Metcalfe inledde sedan med att förklara hur röstningen gick till och prövade tekniken med några inledande frågor. Den första var om vi trodde att vi, vår barn eller barnbarn skulle kunna – med teknikens hjälp – bli odödliga:

 Svaren var skeptiska. Det är intressant att notera dock att ett flertal var av åsikten att det för eller senare kommer att bli möjlig. Den långsamma tillväxten i antalet som trodde på odödlighet var markant.

Metcalfe frågade sedan var vi trodde att den största förmågan att förändra våra liv låg: i havet, på land, i rymden eller i cyberrymden. Svaren fördelade sig såhär:

Det stora flertalet trodde alltså att den största förändringspotentialen fortfarande fanns i cyberrymden. Knappast överraskande med tanke på att publiken bestod av huvudsakligen datorvetare.

En av de mer intressanta frågorna var om publiken trodde att datorer kommer att ha förbättrat livskvaliten avsevärt år 2047. Siffrorna från ACM 97 skiljde sig här signifikant från de som året publik gav:

Där ACM 97 var positiva, och till 91% trodde att livskvaliteten verkligen skulle ha förbättrats var årets publik mer skeptisk. Endast 77% trodde att det skulle ha skett någon signifikant förbättring. Detta kan läsas som ett tecken på desillusionering som många idag går igenom i den finansiella nedgångens fotspår.

Till sist avslutade Metcalfe med att fråga efter ett datum då vi trodde att Moores lag inte längre skulle gälla. ACM 97 hade här placerat det datumet en god bit in i framtiden: år 2016. Årets publik reducerade den tid vi har på oss att uppfinna nya transistorteknologier till år 2006!

[resten av rapporten finns att beställa!]