Av: Christina Paulsson
Linköpings Universitet, Ekonomiska Institutionen
Magisteruppsats i Nationalekonomi, HT-2000

Sammanfattning

Elektronisk handel innebär nya förutsättningar och möjligheter för marknadens aktörer. Den aktör som utpekas som den stora vinnaren är konsumenten. För konsumenten är konsekvenserna av en väl fungerande elektronisk handel till stor del av det positiva slaget så som större utbud, ökad makt och pressade priser. Dock innebär även den elektroniska handeln nackdelar vilka innebär att konsumenten försätts i en osäker situation. Då informationen mellan konsument och näringsidkare ofta är asymmetriskt fördelad till förmån för näringsidkaren så uppkommer ett trovärdighetsproblem.

Trovärdighetsproblemet innebär att konsumenterna inte har förtroende för den elektroniska handeln. Trots fördelarna med elektronisk handel finner konsumenterna inte detta förfarande som ett attraktivt alternativ till traditionell fysisk handel. För att den elektroniska handeln ska utvecklas i positiv riktning är det av stor vikt att trovärdighetsproblemet löses.

Denna uppsats utreder huruvida självreglering kan bidraga till att skapa förtroende för den elektroniska handeln och därmed också främja dess utveckling.

En självreglering innebär olika former av marknadsmekanismer, att marknaden reglerar sig själv. Det är aktörerna på marknaden som skall agera för att trovärdighet skall uppstå. Den form av självreglering som främst diskuteras i offentliga utredningar och liknande är etiska regler eller rekommendationer angående marknadsföring och märkningar av verksamheter. En självreglering kan dock innebära mycket mera som till exempel att näringsidkaren investerar i ett renommérat varumärke eller knyter sig till en välkänd butikskedja. Vidare kan självreglering innebära att näringsidkaren bjuder ut produkten tillsammans med en garanti, att standardavtal tillämpas vid avtalsslut och att konsumenterna använder Internet för att sprida sina erfarenheter från handeln och för att ta del av olika konsumentråd.

För att självregleringen skall fungera som instrument för trovärdighet räcker det inte att näringsidkaren investerar i en självregleringsfunktion utan det behövs en kombination av flera. De självregleringsfunktioner som har störst potential till att skapa trovärdighet är de funktioner som den enskilde näringsidkaren på egen hand får investera i som varumärken och tillhandahållande av en god service. För att självregleringen skall fungera är det av stor vikt att marknadens aktörer får information om hur den fungerar och vad den innebär. Här har staten en viktig uppgift.

Trovärdighet kan också frambringas via lagstiftning men på den elektroniska marknadsplatsen lämpas sig en självreglering bättre då den är lättare att förändra utifrån de ekonomiska och tekniska förändringar som sker i samhället. En annan fördel gentemot lagstiftning är att en självreglering inte behöver vara nationellt begränsad. En nackdel med självreglering är att den inte på samma sätt som lagstiftning besitter sanktionsmöjligheter och inte har samma förankring i samhället.

Då Internet är en global arena skall självregleringen vara internationell. Men att implementera självreglering på global nivå kommer med stor sannolikhet att bli ett komplicerat projekt. Synen på huruvida en självreglering skall tillämpas och vad den innebär varierar bland olika länder. Att försöka tillämpa självreglering på en mindre del av den globala marknaden som till exempel på EU-nivå torde vara ett mera realiserbart projekt.

Även om självreglering kan skapa trovärdighet för den elektroniska marknadsplatsen och främja dess utveckling kommer inte alla produkter att säljas med framgång via Internet. För konsumenten ligger en del av nyttan av produkten även i att vara fysiskt delaktig i det faktiska köpetillfället.

Läs hela uppsatsen (pdf, 342 Kb) »